What If God Was One of Us?

Det mest fascinerande rummet i konstavdelningen är, för min del, rummet med medeltida kyrkoskulptur. Naturligtvis hänger det samman med bildhuggeriernas utomordentliga utförande i ett formspråk som känns överraskande modernt. De kan se grovhuggna ut, jämförda med vad som sirligare hände samtidigt i de södra delarna av kontinenten, eller med de mer slickade verk som senare tider åstadkommit. Men just den grovhuggenheten, de geniala genvägarna i formen som virke och verktyg framtvingade, gör dem så utomordentligt uttrycksfulla.

Men det var inte det jag fastnade för nu. Det slog mig att dessa bilder, som för sin samtid skulle innebära en Gudomlig närvaro, en konkretisering av Det Högre, nu istället ger överraskande realistiska bilder av de människor som omgav dem då. Titta gärna på den stora altarreliefen med tre centrala gestalter och du möter blicken från tre lite förvirrade gubbar från 1400- talet. Ecce Homo.

Jag tror egentligen att museet borde hänga den lite högre, gubbarna borde möta församlingens ögon, inte stå med fälld blick som hade de just blivit påkomna med inbrott i ett kondomlager.

Min favorit är det lilla Kristushuvudet, ett fragment av ett triumfkrucifix, ensamt och lite övergivet i sin glaslåda. Människosonen, Frälsaren som triumferar mitt i sin avrättning. Han ser varken triumfatorisk eller särskilt plågad ut, men han är oerhört mänsklig. En semitisk man i dryga trettioårsåldern, möjligen exotisk då, men idag väldigt vardaglig. Han skulle kunna fika vid bordet bredvid. Han kunde vara en av oss. Han kunde vara jag. Guden bliven kött.

Under mina besök ringer Joan Osborns underbara “(What If God Was) One of Us” i öronen på mig, den kanske vackraste religiösa sång jag vet. Det kan hända att den är anti-religiös, vad vet jag, men den gör onekligen den där Höga och rätt nebulösa figuren närvarande och påtaglig. Hans enfödde son ligger i en glaslåda och kunde ha varit jag.

Peter Öhrnell, Linköping 2013