What If God Was One of Us?

Det mest fascinerande rummet i konstavdelningen är, för min del, rummet med medeltida kyrkoskulptur. Naturligtvis hänger det samman med bildhuggeriernas utomordentliga utförande i ett formspråk som känns överraskande modernt. De kan se grovhuggna ut, jämförda med vad som sirligare hände samtidigt i de södra delarna av kontinenten, eller med de mer slickade verk som senare tider åstadkommit. Men just den grovhuggenheten, de geniala genvägarna i formen som virke och verktyg framtvingade, gör dem så utomordentligt uttrycksfulla.

Men det var inte det jag fastnade för nu. Det slog mig att dessa bilder, som för sin samtid skulle innebära en Gudomlig närvaro, en konkretisering av Det Högre, nu istället ger överraskande realistiska bilder av de människor som omgav dem då. Titta gärna på den stora altarreliefen med tre centrala gestalter och du möter blicken från tre lite förvirrade gubbar från 1400- talet. Ecce Homo.

Jag tror egentligen att museet borde hänga den lite högre, gubbarna borde möta församlingens ögon, inte stå med fälld blick som hade de just blivit påkomna med inbrott i ett kondomlager.

Min favorit är det lilla Kristushuvudet, ett fragment av ett triumfkrucifix, ensamt och lite övergivet i sin glaslåda. Människosonen, Frälsaren som triumferar mitt i sin avrättning. Han ser varken triumfatorisk eller särskilt plågad ut, men han är oerhört mänsklig. En semitisk man i dryga trettioårsåldern, möjligen exotisk då, men idag väldigt vardaglig. Han skulle kunna fika vid bordet bredvid. Han kunde vara en av oss. Han kunde vara jag. Guden bliven kött.

Under mina besök ringer Joan Osborns underbara “(What If God Was) One of Us” i öronen på mig, den kanske vackraste religiösa sång jag vet. Det kan hända att den är anti-religiös, vad vet jag, men den gör onekligen den där Höga och rätt nebulösa figuren närvarande och påtaglig. Hans enfödde son ligger i en glaslåda och kunde ha varit jag.

Peter Öhrnell, Linköping 2013

Glänta

Naturen, säger man och pekar. Där borta börjar den.

Det betyder att våra boningar är nånting annat, att vi är nånting annat än natur själva. Vi har planer, det har inte naturen. Vi heter saker, det gör inte naturen. Men vi kan gå hemifrån, till naturen, och ge den namn. 

Det är vår gåva till naturen; vi ger den namn och mening.  “Du är ett träd”, säger vi till trädet. Det visste det inte innan, träden själva tänker bara förvedade tankar om osmos och årsringar, de har inte ork att själv bära sin identitet. Det skulle bara ha stått där och sedan ramlat omkull. 

Och skogen var mest en grön bröt av kvistar och huggtänder tills Sir David Attenborough ställde sig på knä framför den och viskande skänkte den en berättelse. Oläst av människor är Naturens Stora Bok bara fragment skrivna med flugbokstäver som snabbt skingras.

Dinosaurierna dog sålunda ut i brist på mening. Ton av muskler och tänder som kavallerisablar, men ingen visste ens vad en sabel var. Hemska rytanden utan  klassifikation eller inspelnings–utrustning, ingen veckans pausdinosaurie på radion. 

Kanske var de torra ben redan medan de levde och lät ingenting, knastrade lite bara.

Nu bjuder vi storstilat hem naturen och skänker den mening och form. Vargar förädlas till taxar, andra djur hedras med särskilda bestick när vi skurit innanmätet ur dem och anrättat med nasala franska facktermer.  Vi står på knä och särskiljer mellan gräs och ogräs. Ibland ställer vi gräset i ordning, då får vi en gräsmatta. Fyrkantig kan den vara, eller kanske oval, ett vackert exempel på geometri som den aldrig skulle ha kommit på själv.

Om träden är snälla, får de komma in till staden och bilda alléer och skymma våra hus. De står där till synes fredligt och låter sig kramas. Fast helt tama blir de aldrig.  I själva verket för de krig mot oss, fast väldigt långsamt, ingen Blitz här inte. Sakta och dumt, utan avsikt eller planering, kommer anfallsvåg på anfallsvåg, gröna brisader som skulle se väldigt dramatiska ut om de inte vore så långsamma. Vi förnedrar fienden genom att klippa hans krevader till fåniga former och ge dem löjliga namn (“häckar”, “bersåer”); vi kvittrar förtjust åt tappra små blad som tränger sig genom asfalten.

En dag förlorar vi det där kriget, om det är för att vi kapitulerar och springer till skogs, den skog som redan kommit till oss, eller om vi helt enkelt dör ut, även vi i brist på mening. Det enda som då rör sig på gatorna är flockar av förvildade taxar som springer omkring och skiter utan plastpåsar. Civilisationen ligger under gröna täcken och hoppas på arkeologer.

Epilog. En dag, när vi längesedan är borta, kommer gräset att  sakna den geometri vi skänkte det. Av nostalgiska skäl kommer det samla sig i rektanglar och superellipser och med andra växter begråta sina förlorade vackra latinska namn.

till Västerbottens museum 2009

Jag försöker minnas min hemstad, Kiruna, men när jag åker dit är allting fel, alla proportioner är förryckta, saker ligger inte där de ska. Mina gamla kamrater är alla plötsligt feta, fula små gubbar med alldeles för lite hår, tjejerna jag sprang efter sitter tungt överviktiga alldeles täckta av barnbarn. Landskapet känns plötsligt mycket mindre, medans alla avstånd blivit oöverstigligt stora. Det är inte samma stad.

Snart ligger inte stan kvar alls, allt jag känner till rivs och flyttas ett par kilometer för att ge plats för malmbrytningen.

Också min familj känner av förändringens vindar. Min fars födelsehus är numera tätvuxen skogsmark utanför Sorsele. Min mors välmående finska barndomsidyll är idag rysk slum. Min bror finns inte alls längre.

Men försöker jag backa bandet till den bättre tid då allt var som det skulle vara och min bror var vid liv, upptäcker jag att då finns inte mina brorsbarn, då finns inte mina egna barn heller. Den läskiga Tiden som mal ner allting vi älskat, skapar också den mylla där allting vi älskar växer. Ur likdelar och bajs växer de fräschaste grönsaker.

Jag skulle vilja att mina målningar handlade om det. Terräng blir impediment blir stad blir impediment blir terräng. Med famnen full av skisser och goda intentioner ger jag mig därför på dukar som fått namn redan innan de lades på spännram. Med allt kunnande jag förvärvat under trettio år som konstnär lägger jag omsorgsfullt ut färg vid färg för att dukarna ska förtjäna sina namn. Nånstans här avlider de stilla. Min jättefint utfunderade idéer som var så spänstiga bakom ögonlocken, visar sig, utförda i bästa vinylfärg på svindyraste duk, vara helkroppsförlamade. De bara ligger där, hjälplösa, stumma.

På´t igen, då. Grundera om partier, skaka liv i döda ytor, spänn slappa former, amputera det ohjälpligt vävnadsdöda och tillverka vad proteser som behövs för att målningen ska kunna dansa igen.

Så står man där med helt andra arbeten än de avsedda. Avsedda, avsikt, jag gjorde det inte med avsikt, det bara blev som det blev, det vart inte som det var tänkt, oj så det kan gå.

Kanske är det just där man ska söka meningen med verken, överlagringen av betydelser, delar som sjunker, andra som står upp. Former som kannibaliseras och blir delar av andra former. Färger som förskjuts av underliggande färger. De är inte en gång skapade, utan har utvecklats dit de befinner sig, andra bilder har dött för att de ska leva. Den ursprungliga mentala bilden höll inte i verklighetens kalla ljus, men vilka mentala bilder gör det?

Jag tittar på fotografier av mig själv och mina kamrater. Den coola gruppen unga genier jag så tydligt minns, visar sig vara en flock fula slynglar i skitlöjliga frisyrer. Vi bodde i ett litet inskränkt köldhål mitt i ingenstans med föga plats för nya idéer. Våra idéer handlade förresten mest om pilsner.

Idag är vi i vår fulla mannakraft, vackert grånade och kloka som örnar. Kiruna är en rätt frän stad, som kan tänka sig att lyfta på kjolarna och kliva iväg ut i obanad terräng.

Katalogtext till mitt bidrag till utställningen ORIVA, Västerbottens museum 1998

De ligger de där, oåtkomliga för betraktare, väldiga i mörkret, kringvärvda av mytiska ryska ubåtsflottor. Formliga berg, men utan höjd över havet., Vi kan inte bygga små fula stugbyar på dem, det finns inga turistanläggningar och att ens vandra bland dem kräver absurd grodutstyrsel.

 Men ibland leds de vid mörkret. Då stiger de med dova gnirkanden upp i ljuset och sticker upp små kobbar över ytan för att vackra flickor ska sola nakna på dem.Det är en vacker gest vi gör, att hälsa dem med blinkande ljus och segla omvägar för att inte bonka på dem med våra båtar.